Arbetet gör oss feta

De främsta orsakerna till den nutida fetmaepidemin är inte bara att vi motionerar för lite eller äter för mycket. Felet är att vi rör oss allt mindre på våra arbetsplatser.

Det hävdar forskare i USA i en ny studie som publiceras i Public library of science. I studien, som är den första i sitt slag, har man beräknat exakt hur mycket kaloriförbränningen i arbetslivet minskat de senaste decennierna.

Enligt forskarna, som letts av biologen Timothy Church vid Pennington Biomedical Research Center, är minskningen från 1960 till 2008 i genomsnitt 140 kalorier per dag för män och 124 kalorier per dag för kvinnor.

Dessa kalorier matchar nästan exakt den stadiga viktökning som ägt rum i USA under samma period.

År 1960 vägde amerikanska män i 40—50-årsåldern i genomsnitt 77 kilo. Den minskade förbränningen på arbetsplatserna borde ha ökat snittvikten till knappt 90 kilo i dag, enligt forskarna.

Många extra kilon

Detta stämmer förbluffande väl med verkligheten. 2006 låg snittvikten på 92 kilo, bara ett par kilo över forskarnas projektion.

För kvinnorna är resultatet snarlikt. År 1960 vägde de i snitt 65 kilo, vilket hade ökat till 78 kilo 2006, mycket nära projektionen som hamnade på 76 kilo.

- Jag har inte sett någon liknande beräkning förut. Jag tror definitivt att orörligheten på arbetsplatserna kan vara en viktig faktor i sammanhanget, säger Claude Marcus, fetmaforskare och professor i pediatrik vid Karolinska institutet.

Han påpekar att problemen med övervikt är extra stora i USA, men att trenden är densamma i de flesta länder.

- Över hälften av de svenska männen är överviktiga i dag, och situationen för kvinnorna är likartad, säger han.

Arbetspotatisar

Church och hans kollegor konstaterar att arbetslivet har förändrats dramatiskt sedan 1960. De flesta har nu arbetsuppgifter som gör att de sitter stilla i timmar framför skrivborden.

I början av 1960-talet, för 50 år sedan, hade hälften av de arbetande männen och kvinnorna i USA uppgifter som krävde att de rörde på sig, åtminstone i måttlig grad. I dag har bara 20 procent uppgifter av liknande slag.

Detta återspeglar den förändrade arbetsmarknaden. Andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar inom servicesektorn har ökat från 50 till 80 procent sedan 1960, medan andelen som arbetar inom industri och jordbruk minskat från 50 till 20 procent.

Inom industrin och jordbruket har den fysiska aktiviteten alltid varit högre, och är så i hög grad fortfarande, medan människor som arbetar med information och ekonomiska tjänster knappt rör sig alls — med undantag av fingrarnas förflyttning över tangentborden.

Inbyggd orörlighet

- Vi bygger in orörligheten i allt vi gör och har plockat bort nästan all fysisk aktivitet i arbetslivet. Förr gick man åtminstone några meter bort till brevkorgen, men nu behövs inte ens det, säger Claude Marcus.

Timothy Church anser att resultaten är bevis för att vi måste röra på oss ännu mer än vad vi gör på fritiden. Sannolikt skulle det räcka om de flesta nådde upp till de normer som rekommenderas i USA, 150 minuter måttlig kroppsrörelse eller 75 minuter intensiv aktivitet per vecka. Men de flesta rör sig mycket mindre än så — och stillasittandet på arbetet förvärrar det hela.

- Nu har vi de jobb vi har, men det innebär att vi måste ta varje chans som finns att röra på oss. Vi bör ta trapporna i stället för hissen och öppna ytterdörren för hand i stället för att trycka på den automatiska dörröppnaren, säger Claude Marcus.

- Vi skulle också behöva designa arbetsplatserna lite annorlunda och göra dem mer aktiva, exempelvis ha stående konferenser i stället för att sjunka ner i fåtöljerna.

Roland Johansson/TT

Bildtext 1 (kroppsarbete): Allt färre arbetar fysiskt på arbetsplatsen.

Axel Öberg/Scanpix

Bildtext 2 (fetma): Arbetslivet gör oss feta.

Hasse Holmberg/Scanpix

Bildtext 3 (kontorslandskap): Muskler behövs inte längre på arbetsplatsen.

Rolf Höjer/Scanpix