Att välja outfit
– Kläder är mitt jobb. Jag planerar mina outfits en säsong i förväg. I maj har jag min önskelista för september klar. När visningarna väl börjar i september har jag kommit tillbaka från semestern och vill inte ha för heltäckande kläder. Jag vill visa upp min solbränna och mitt sol-blekta hår. Mode handlar inte om att slappna av.
– Milano är total frihet för mig eftersom jag har tillgång till min garderob och Paris är stället att vara så fashionabel som möjligt. Det är överdrivet och man kan verkligen ta ut svängarna. Man förväntas att bjuda på en excentrisk uppvisning. Om man går runt Place Vendome i haute couture känner man sig fantastisk.
Modepaparazzi
– Jag var inte van vid uppmärksamheten till en början. Jag har hållit på med detta i 20 år. De första 10 var det ingen som lade märke till. Och jag lovar dig, jag hade vackra kläder på mig då. Fotografer, paparazzi, bloggare – allt det bara ”hände”.
– Varför de inte följde mig när jag var yngre har jag ingen aning om! Förr var jag livrädd för att bli fotograferad men nu blir jag förbannad om jag inte blir det. När du går emot alla dessa människor, mamma mia, det är som att gå mot ett hav fullt med hajar. Jag slappnar av, tar det lugnt och leker med dem. man måste tala lugnt med en haj.
Minuterna före showen börjar
– Att vara på en modevisning är lite som att vara i kyrkan, man måste vara uppmärksam och lyssna. Jag trivs som bäst när jag sitter brevid Carine [Roitfeld på Vogue Paris]. Hon är så rolig.
Den mest åtråvärda biljetten
– Min allra bästa ”front row moment” var att få en plats på Balenciagas visning. Väldigt få blir inbjudna och visningen blir bättre när man sitter på första raden eftersom man faktiskt kan se siluetterna.
Det fulländade modeuttrycket
– I modebranschen lär man sig ljuga. Du måste verka oberörd vare sig du älskar kollektionen eller inte. För att visa respekt och artighet beter vi oss som vaxdockor från Madame Tussauds. Vem bryr sig om vad jag gillar? Det borde handla om designerns utveckling, inte någonting annat.
